Underbar produkt!

Detta är redan en personlig favorit vad gäller att känna att man har fräscha fötter och att motverka både svettiga fötter och dess lukt. Kan varmt rekommendera denna produkt! 

Ni hittar den här -> Peppermint Cooling Foot spray.

Ni hittar den här -> Nutriganics foaming Face Wash.

Schampoon kan man aldrig få för många av! Jag föredrar kvalité i mitt hår! Det är alltid roligt att prova på nya schampoon.

Ni hittar det här -> Rainforest Moisture Shampoo.

Praktiskt och bra när den är liten. Lätt att ta med! Mascaror är alltid bra att ha! :) Fick denna i förra årets julkalender och har varit nöjd med den! 

Ni hittar den här -> Super Volume Mascara.

Inte jätte förtjust i denna serie - Chocomania eftersom jag inte gillar seriens chokladdoft men lip buttern är helt okej! Så jag är nöjd att jag fick den och "läppsmörj" i alla dess former kan man aldrig få för mycket av med tanke på att de är alltid borta när man ska ha dem! :D

Ni hittar den här -> Chocomania Lip Butter !

Äntligen är det ...

... första December! 

Nu blir det roligt att vakna varje dag i 24 dagar!

Då kör vi! 

Perfekt med tanke på min bacillskräck! :D
Ni hittar den här -> Sweet Lemon Hand Cleanse Gel

.

Jag har tänkt många gånger att jag ska blogga men det blir aldrig av eftersom jag har så mycket känslor inom mig som jag inte vet om jag vill dela, tänker i alla fall dela med mig av dessa. Jag ångrar så många gånger att jag inte blogga när jag låg inne på sjukhuset i somras. Att jag inte bloggade om känslorna och om min väg att lära mig bland annat att sitta och gå igen. Det hade varit värdefullt att läsa nu. Men energin fanns aldrig eftersom jag hade nog med att överleva hela situationen och kämpa för att vara där jag är idag.  Jag kämpar fortfarande med alla känslor men jag slipper kämpa med att acceptera att jag inte kan sitta, äta, gå eller kissa själv och det betyder allt!

En sak jag minns speciellt från sjukhustiden det är när större delen av personalstyrkan bara titta på mig -  sjuksköterskor, arbetsterapeuter, läkare, sjukgymnaster ... ingen förstod. Jag borde kunna gå vid det här laget, jag borde kunna åka hem. Istället kunde jag inte ta ett steg. Ovissheten(!) när inte ens läkaren vet varför inte min kropp gör som den borde. Tankarna kring ett liv som rullstolsbunden. Bakslagen från att kunna ta mig framåt med ett gåbord till att inte kunna röra mig alls. Att utvecklas och sedan gå tillbaka till ruta ett, det är väldigt psykiskt jobbigt för att inte tala om deprimerande. 

Jag minns när jag skulle berätta för Erik att han inte skulle få en chock när han kom och hälsa på mig eftersom jag var tillbaka på ruta ett igen och inte på ruta fem som jag var dagen innan och att läkarna inte kunde förklara varför.

Känslan när man precis köpt ett par löparskor för 2000:- och man frågar om man kommer kunna springa igen och man får svaret - "Det kan jag inte svara på!". 

Känslan av när en sköterska ska jag hjälpa mig och ber mig lyfta på rumpan och jag inte klarar det och hela kroppen låser sig och hon antyder spydigt att det är för att jag inte vill. Jag vet inte om jag någonsin gråtit så mycket i hela mitt liv, jag trodde aldrig jag skulle sluta. Hur kan man ens antyda att en 29 åring skulle VILJA ligga som en grönsak?

På denna bild kämpar jag med att flytta fram foten, vilket inte alls gick men det var bara att träna, träna och åter att träna. Att jag i huvudtaget kunde stå så där, var en bragd i sig. Mamma tog den här bilden och när hon gjorde det blev jag arg. Inte ville jag ha bilder på när jag mådde som sämst. Mamma sa att jag skulle uppskatta det en dag, jag trodde verkligen inte på henne! Men mamma hade rätt, idag är jag väldigt glad över att det finns några bilder. 

Jag är med i en facebook grupp för de som lider av diskbråck, det har varit en stor hjälp när det har varit som jobbigast att prata med likasinnade och att få höra deras historier och dela med sig av frågor och funderingar. Men även där märker man skillnad på hur människor tänker. Många anser att det är för sjuka för att kämpa sig till ett bättre liv och att ta medicin är rätt lösning. Det resonemanget kommer jag aldrig förstå eller köpa för den delen. Medicin är absolut ett måste när man har olidligt ont men då ska man komma ihåg att när smärtan lagt sig lite grann och man kan träna, då ska man göra det! Om det så bara är att röra på tårna i början. De må vara lite men i längden kommer det där lilla vara en stor del till ett friskare liv, det kommer inte tabletten vara. Tabletten tar bara bort smärtan, dessutom bara för stunden. Du måste snart ta en ny för smärtan hinner ikapp dig bara någon timme senare. 

Smärtan är helt enkelt något man får lära sig leva med och brottas med varje dag. Varje ny dag börjar även med en stor utmaning som att ta på mig sockarna. Vem trodde att det skulle finnas svårigheter i en sådan enkel sak vid 29 års ålder? :) Det är kanske en av mina styrkor att jag fokuserar på det som betyder något och tar mig framåt och inte på det som stjälper mig! Även fast jag försöker vara positiv så tar ångesten och depressionen ett fast grepp om mig vissa dagar men även i dessa stunder vet jag, att -  Livet blir vad man gör det till! Det är bara att fortsätta kämpa! Jag älskar verkligen texten till låten - Hall Of Fame med The Script feat. will.i.am. den ger en hopp att man kan bli och göra vad som helst bara man har viljan. 

Jag tror mycket handlar om vad man har för kämparglöd och vilja i sig. Livet blir vad man gör det till. Vill du gå ner 30 kg, då gör du det. Vill du bli frisk, då blir du så frisk som du har förutsättning att bli. Vill du ha det där arbetet, då skaffar du det. Precis allt här i livet handlar om en inställning och en vilja. Men allt för många människor är bra på att finna ursäkter och bortförklaringar. Det många glömmer är att det är ingen annan än man själv som förlorar på det!

Nu har jag provat på mycket som andra tar för givet, som att inte kunna gå och sitta själv. Jag vet hur det är att ha kateter och jag vet hur det är att bli tappad på urin. Jag vet hur det är att börja förberedda sig för ett liv i rullstol. Jag vet hur det är att inte kunna röra sig en millimeter utan att skrika av smärta, jag vet hur det är när kroppen låser sig. Jag vet hur det är att leva i ovisshet om sitt eget liv. Jag vet hur det är att vara förlamad. Jag vet hur det är att vara totalt utelämnad till andra människor. Jag vet så mycket mer nu ... Jag går ur detta med så mycket kunskap och så mycket rikare på livserfarenhet som jag kanske aldrig fått om jag inte varit med om detta. Jag är inte frisk ännu, men det syns inte på mig att jag är sjuk, om du inte kommer hem till mig och ser vissa hjälpmedel. Varje dag kämpar jag mot ett friskare liv och det är precis det som gör att jag kommer bli så frisk som jag kan bli, jag kämpar för det!

Något jag lärt mig av detta är att aldrig döma en annan människa för hur det agerar, det finns säkerligen ett bra skäl till att de agerar som de gör. Dock är jag fullt medveten om att något man själv aldrig varit med om är svårt att ha en förståelse för därför kan jag även se min sjukdom som något positivt. Jag har fått så mycket mer förståelse för väldigt mycket. 

Jag vet inte om jag blir frisk av att tänka mig frisk och kämpa för det men det är värt ett försök i alla fall! Kanske ligger jag förlamad på sjukhuset igen redan imorgon. Men i så fall får jag ta tag i det då. Så länge det inte är verklighet ser jag framåt! Mitt mål och mina förhoppningar är att jag kommer kunna springa ett lopp igen. Jag sprang mitt första lopp - Vår Ruset i år och det är bland det roligaste jag gjort, så det hoppas jag verkligen att jag får uppleva igen!