Att vara överambitiös är ...

... inte alltid det allra bästa!

I torsdags körde jag fyra pass,  3 konditionspass och 1 styrkepass vilket resulterade i ett skadat knä. Jag har känt nu ett tag att jag har haft ont i knät men jag har ju en bestående skada i mitt knä så jag har inte bekymrat mig över det. Men när jag skulle köra sista och fjärde passet som dessutom är det mest skonsamma passet - simning, så la knät av helt. Jag kunde inte simma alls och när jag kom hem linda jag min värmekudde hårt runt knät. På fredagmorgon hade jag svinont och tog därför beslutet att köra Milon i gymmet, dessvärre var jag så klantig att jag glömde träningskortet hemma vilket är en förutsättning för att köra Milon att ha med det. Så jag körde crosstrainer + löpbandet istället. Löpbandet brukar jag i regel aldrig närma mig, har aldrig sett tjusningen med att stå och springa på samma ställe men jag måste säga att i fredags såg jag faktiskt tjusningen i det och kommer absolut göra om det igen! Kanske beror det på att  att min kondition är så pass bra att jag faktiskt orkar med det? Och att jag tidigare inte orkat det pga dålig kondition och för mycket vikt. 

Hur som helst fick jag givetvis bittert ångra mitt beslut att träna igen, det resulterade i ännu mer ont och så pass ont att jag nästan bara ville gråta av att sätta mig på toaletten när knät böjdes. I dagsläget har jag fortfarande ont i knät men ser endå ljus i tunneln och har sånt träningsabstinens så jag vet inte var jag ska ta vägen. JAG VILL TRÄNA!

Jag pratade med en kompis som sa att hon bara tränade för att hon ville gå ner i vikt och då höll jag med, men efter jag har tänkt på det, så är det ju inte alls så.

Jag älskar att träna för det får mig att må bra! Jag älskar att se vad jag kan åstadkomma rent fysiskt, se vad min kropp klarar av och jag älskar att se vad träningen gör med min kropp! Jag älskar helt enkelt hela konceptet som har med träning att göra.